Svar på akutläkaren som inte tycker att man ska söka sig dit om man inte nästan redan är död.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. När husläkarmottagningarna inte fungerar som de ska för att det ska besparas pengar eller att de fått för sig att husläkarna kan alternera efter kön så patienten inte får träffa sin vanliga läkare - då tappar man förtroende för dem och söker andra vägar. Att gå till en husläkare så tas i bästa fall prover som det sedan ska inväntas svar på i flera dagar - sända remiss till röntgen eller specialistläkare. Om du känner att du är så sjuk att du inte tror dig ha tid att invänta alla dessa steg så väljer du akuten i första hand. För dig som sjuk är du huvudperson och i ditt inre kan du känna det som om du håller på att dö. Eller är det som så att jag alltid varit så sjuk när jag sökt akuten. Visst får läkaren bedöma hur allvarligt det kan vara och du får vänta i timmar - men du känner dig alltid tryggare när du väl kommit dit för du vet med dig att om det blir värre så är du på plats.

Jag har kommit till akuten dödssjuk och blivit hemsänd med en burk penicillin - så pass sjuk att jag inte fattade att medicinen inte fungerade utan att jag blev ännu sämre.

Ja den storyn kunde kostat mig livet för att jag lyssnade på min husläkare och inväntade att han skulle inse hur sjuk jag var. 

Det som hände var att jag i tre veckor låg till sängs med frossa och feber. Högsta tempen låg över 40 grader och då tillhör jag de som normalt har temp under 36.

Husläkaren tyckte att jag skulle stanna hemma och ta det lugnt och käka Alvedon. Tiden gick och jag ringde honom med jämna tillfällen och han fortsatte att säga åt mig ligga hemma så han sjukskrev mig utan att undersöka mig. Men till slut efter några veckor så sa han till mig att ta en taxi till vårdcentralen så han fick kolla in mig. När han såg mig begärde han omgående blodprov och sänkan var på 200 och han ringde efter en ambulans. Väl inne på akuten så ville inte läkaren komma nära mig utan sände mig till röntgen direkt. Lunginflammation blev svaret och läkaren står i dörren till mitt rum och talar om att hon skriver ut samma sort som jag fick förra gången och så önskade hon mig god jul och gick. Systern kom in och sa att jag kunde gå hem - jag som knappt kunde stå på benen. Jag fick en ny frossa och efter tjat så fick jag två Alvedon. Taxikillen ville nästan inte köra mig hem då jag skakade så hela jag vibrerade. Men hem kom jag och tog penicillinet men blev bara sjukare. Då så sjuk att jag inte orkade bry mig längre. En kund ringde och frågade om jag kunde brodera en badrock till dagen efter dvs julafton. Nä det orkar jag inte jag har lunginflammation och är sängliggande. Han frågade om jag inte borde åka in till akuten. Jag har redan varit där men de sände hem mig igen med penicillin. Hur många dagar sedan då blev hans fråga och jag svarade två dagar. Har penicillinet inte börjat värka? Nä blev mitt svar och började ifrågasätta hans nyfikenhet. Är du läkare blev min fråga. Nä men min sambo är det och du ska omgående in på akuten igen. Jag samlade ihop ork och ringde akuten igen och frågade när penicillinet skulle börja verka och fick till svar att jag skulle beställa en ambulans och komma in igen. Blev jag ännu sämre skulle jag ringa 112. Sämre än vad tänkte jag där jag låg helt utslagen och frossade. Till slut kom ambulansen och en otrevlig ambulanskille ifrågasatte om jag verkligen skulle in på sjukhuset - så sjuk är du nog inte. Jag var på väg att be dem åka igen och var helt uppgiven. Då kom dottern hem och hörde deras snorkiga kommentar. Hon tände till och påpekade att jag slutat att äta och dricka. Då nyper ambulanskillen på ovansidan om handen och säger sen: Okey då vi bjuder väl på ett dropp medan vi kör in dig. Under transporten så ifrågasatte han mig flera gånger.

De tar nya prover på akuten och sen blev det fart. På två dagar var sänkan uppe i 300 och jag lades in på isoleringen och de provade 4-5 penicillin innan de hittade ett som hjälpte. Jag hade fått mycoplasma och där av inte hostade som kunde gett en signal om att jag hade lunginflammation.

Med denna story så vill jag påpeka att det inte är alltid okey att gå till husläkaren då de inte letar upp  hela bilden. Sedan så dömdes jag bort som inte speciellt sjuk av läkaren på akuten som var rädd för att bli smittad och vågade inte gå nära mig,  hennes julafton kunde ju fördärvas....

Så jag firade jul på isoleringen tillsammans med mina barn, Kalle Anka på tv och julklapparna på golvet under tv:n. Efter en vecka skrevs jag ut - totalt slut och fruktansvärt ledsen över att ha förlorat hela december för att jag inte ansågs tillräckligt sjuk. Och chockad över vad som hände när febern började ge med sig och hur jag planerade mitt självmord. Det slutade med att en syster satt med mig hela natten och övervakade mig och jag fick veta att efter så hög feber så länge så är inte denna reaktion ovanlig. Chockad över att man kan öppna dörrarna från isoleringen utan att personalen noterar att patienterna kan ta sig ut. Kylan under mina fötter när jag rusade mot en avgrund för att hoppa. Väl framme vid kanten så insåg jag att jag inte skulle dö på det korta fallet och återvände in på isoleringen igen.

Nä jag var tydligen inte tillräckligt sjuk då jag blev nonchalerad av husläkaren och hemskickad akutläkaren.