Att jag aldrig lär mig!

Jag har gjort en GBP operation i höstas och gör fortfarande mina tabbar i ätandet så jag får dumpning eller illamående. Speciellt på lediga dagar - var fan är mina rutiner?

Jag tänker börja skriva om min GBP som en dagbok under en tid, kanske mest för mig själv för att få förståelse för vad jag gör och varför.

Men jag startar senare idag - nu borde jag sova sedan några timmar tillbaka.

Tänk vad vi missar när vi rusar fram!

Denna underbara historia måste jag bara lägga in i min blogg. Min tanke är bara att vad vi missar mycket för att vi inte vågar stanna upp och känna efter. ******* Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007. En man med violin spelar Bach i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer. Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare. Efter 4 min:Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna. Efter ca 6 min:En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare. Efter 10 min:Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar) Efter 45 min:Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt. Efter 1 h:Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar. Sanningen: Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar. Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?" En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument. HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?

Rensa i röran - en tävling som dök upp idag och går ut i morgon.

Ibland undrar jag varför jag alltid ska få veta saker och händelser just när de redan har skett eller när det nästan är helt över. Varför fick jag inte veta om det tidigare - men å andra sidan behövde jag veta om det i förväg?


Idag blev jag varse en tävling i "rensa i röran" och den slutar i morgon. Vips så kom jag in i tänket att jag måste hänga med och visa att även jag kan rensa. Men vad då - måste jag verkligen detta, eller ligger mina rensningar på att jag lärt mig avstå ifrån just tävlingar. Måste jag visa att jag är duktig? Räcker det inte med att själv veta om att jag är det.


Nå har jag rensat då? Visst har jag det - men inte så att jag är nöjd.


Vad har jag rensat då?
Mina bokhyllor möblerades om till min 60 åriga födelsedag, böcker som var kreativa och upplyftande lyftes fram och mindra roliga böcker flyttades bort och ska så fort tillfälle ges gallras ut. Stora skräpbokhyllan i hallen med all gammal post och reklam i högar och som stod i blickpunkten när gästerna skulle träda in i huset rensades upp så att den blev en vacker blickpunkt och hyllan ovanpå kunde fungera som blomsterbord för alla de vackra blommorna som jag fick.

Visst mycket gick ner i lådor för att ge fria ytor men gud så skönt det blev med rena ytor men nu ligger nästa bit i att gå igenom allt som gömdes undan men det är lättare att göra så än att leva i ett kaos och försöka rensa i kaoset.


Jag har läst mängder med böcker om att rensa i röran och har sorterat upp saker för att kunna rensa liknande saker för sig. Jag har sorterat upp alla mina papper så att jag hittar försäkringar på ett ställe och deklarationer på ett annat, tidningsutklipp på ett tredje osv. Nu återstår att göra utrensning av var tidningshållare för sig för att på sikt enbart ha det som är högaktuellt kvar. Arkivet ska rensas på gammalt skräp och det nya ska in där.


Men det jag nu skrivit är ju nästan bara förberedning - har jag då inte rensat något konkret?


Jo jag rensade bort massor av "vänner" på min facebook, utmande de som blev kvar med att om ingen skrev och deltog i vad jag skrev så riskerade även de att få lämna min "vänkrets" just på facebook.

Samma sak händer bland mina mail. Men så skönt att kunna markera mängder med mail och bara låta dem försvinna ut i rymden - inget skräp som behöver tas om hand utan det bara går upp i rök utan att lämna spår.


Men den här tävlingen då - vill jag inte vara med i den? Nä jag behöver inte vara med i någon tävling för att rensa ut saker, jag behöver inte vinna något som sen blir liggande i mitt smyckeskrin - där finns redan så mycket som behöver rensas bort.


Varför skulle jag då vilja vara med? Kanske för att skryta med att jag redan har rensat en massa och låta omvärlden få veta hur duktig jag är eller så låter jag det bara vara helt enkelt.


Nu tar jag mig en fika och tänker efter om jag ska rensa bort en tävling till.


Åter från fikat.
Vad har jag rensat ut då? Jo jag tröttnade på allt udda porslin så jag åkte ut till Gustavsberg och inhandlade en hel servis och åkte raka vägen hem och öppnade mitt skåp och slängde allt udda. Jag rensade ut sådant som jag inte använder av koppar och karotter. Så var gång jag öppnar mitt köksskåp så njuter jag av att jag tog ett så stort och drastiskt steg för att rensa ut.


För att kunna rensa ut så måste man börja med att rensa ut sina tankar först.


Jo jag tror att jag anmäler min utrensning till tävligen i alla fall - jag har ju varit så duktig och är så sporrad i att fortsätta rensa.

Lång startsträcka

För två år sedan la jag upp min bloggsida, men vad hände sedan - jo jag glömde bort den. Jag skriver på så många andra ställen att just denna sidan föll i glömska. Jag har intressen i Facebook - hu jeda mig - den stjäl massor av min kreativa tid. Jag har intressen i Yahoogroups inom sömnad - utvecklande inom mitt intresseområden såsom sömnad. Eftersom jag är singel (änka 2001) så har jag sökt mig till kontaktsidor men utan resultat - frågan är om jag har sörjt färdigt ännu.

Sedan så finns ju min egen hemsida med lite om familjen, dotterns konst och min köp och säljsida. Så när skulle jag då även hinna med att blogga? Eller är det egentligen här jag ska blogga - jo det är nog frågan det.

Nu har vi börjat ett nytt år och jag får se vad jag gör av denna sidan.