02 September, 2016

Så fel det kan bli

Så fel det kan bli när man inte tänker på konsekvenserna

https://www.facebook.com/UppskattatSE/videos/1099808130098561/

Denna film kan endast ses om du har facebook. Den handlar om hur ett ungt par behandlar sin äldre släkting på ett förnedrande sätt med att inte få sitta med vid matbordet pga söleri och fumlighet. På slutet uppmärksammar deras barn hur fel detta är och får föräldrarna på andra tankar.

Efter att ha sett denna så slår mig just en tanke - jag kommer från en stor familj (är nr 5 i syskonskaran) och vid stora middagar så dukades det fint på matbordet och alla barn sattes vid ett eget bord med mindre ömtåligt porslin o glas. När vi samlades var vi 12 vuxna och säkert minst 8 ungar. Kanske var mamman och pappan uppväxta med att barn satt vid eget bord där det inte gjorde något ifall de sölade ner och med denna anledning inte tänkte sig för. Hade det varit jag så hade jag lagt en vackert bordsunderlägg där farfadern skulle sitta och kanske gett honom mindre ömtåligt porslin och glas så han inte behövde känna oro för att råka slå sönder något. En dialog helt enkelt mellan den äldre fumlige och de unga. Kanske hela familjen kunde välja mera ömtåligt porslin. Min man fick Parkinson och så löste vi detta men genom en dialog och förslaget var faktiskt ifrån honom själv. Men det ger ingen fin story.
 
Inlägget med barnet är nog mera symboliskt för att väcka upp hur vi behandlar våra sjuka barn och vuxna. Min svärmor hade alltid bordsunderlägg när hon serverade mat till sin familj. Alla spillde utanför. En dag påtalade hon förvånad att jag aldrig spillde utanför och förundrades över detta. Så jag var tvungen att tänka tillbaka på min barndom. Vi spillde helt enkelt inte utanför då vi visste att det var så jobbigt för mamma att tvätta de stora dukarna.
 
Men denna story är nog mera för att visa på hur klumpiga vi ibland är mot de som har ett handikapp - man visar irritation och är otåliga.
Däremot så förväntar jag mig att folk respekterar och är rädd om det som de använder och sitter på. Servetter är inget som ligger på bordet för att det ska så vara - de är till för att man inte kladdar ner sig själv och annat. Jag älskar gamla filmer där gubbarna fäster servetten i kragen för att skydda både skjorta och väst och byxor. De ville se rena ut när de var klara och det var svårt att tvätta. Men alla fläckar går inte bort - inte ens fastän reklamen lovar detta. Att tänka på t ex när man tar sås - att låta såsskeden få droppa av först innan den lämnar skålen. Många låter det rinna på kanten, duken och över kanten till egna tallriken för att sen lägga tillbaka såsskeden rakt på kladdet i såsskålen så nästa direkt blir kladdig av att ta sås. Assiett vid kaffebordet är inte enbart för att lägga upp sina kakor på - de är även till för att kunna följa med kakans väg mot munnen som kakan har en tendens att droppa eller smula sig. Det är inte meningen att soffa och fåtölj ska behövas sölas ner av att man inte orkar detta (eller använda servetten).
 
Drinken med nötskålen, de feta chips eller dippen - de ska inte lämna spår efter sig - värdfolket uppskattar nog att armstöden på fåtöljen eller mattan är lika rena efter festen som innan.
 
Olyckor kan hända och gör så ofta - men om man vet med sig att det inte handlar om slöhet eller nonchalans så är nog värden överseende även om det ställer till med en massa extra besvär med att få det rent.
 
Idag har jag en känsla av att barn inte får lära sig att hålla det rent och fint runt om sig och speciellt om de är borta. De får ofta en kaka i farten för att föräldern ska få sitta i fred och slippa bli störda och att soffan eller mattan kladdas ner görs det ingen notis om.
 
Jag låter kanske tråkig men för mig är en glädje att få ha det rent och fläckfritt. Jag är själv superrädd om mina saker. Jag har gärna gäster men jag förväntar mig att gästerna bara gör slut på förtäringen och inte inventarierna.
 
Jag är medveten om att jag målar mig själv in i ett hörn. Jag klädde om mina fåtöljer för oerhört mycket pengar och skulle älska att få visa upp dem men att få ha dem lika fina som när jag köpte dem. De har stora överdrag över sig just endast pga att jag inte kan vara säker på att de förblir fläckfria. Jag kan också förstå det är med finrum som man hade förr - just för att man ville ha något där som man var extra rädd om. Jag även skratta åt amerikanska filmer där de låter skyddsplasten sitta kvar på soffdynorna för att hålla dem fina och rena - men jag förstår varför. Jag förstår att folk köper på Ikea - billigt - gör inget om det slits eller smutsas ner - det går ju så lätt att köpa nytt men så vill inte jag leva.
 



27 August, 2016

Ett evighetsjobb

Dinosaurie-quilt ett evighetsprojekt som började 2012 och pågår fortfarande

 Först syddes en badgrund och där uppstod nog en hel del fel som kom fram efterhand - inget värre än att det ger en effekt till slutprodukten är jag nog ganska säker på. Planering av vilka djur som skulle vara med. Läsa på om dinosaurier för att få ihop storlekar som stämde överens med broderierna. Köpte mycket broderier på rea och vissa är gratismotiv. Många års samlande. Papperslapparna är ev kommande broderier av dinosaurier och växtlighet.
 Himlen fick plockas av igen efter ett kattbesök med leriga tassar tvärs över quilten. Å andra sidan var första himlen inte bra och det är den ännu inte och nytt tyg finns till slutprodukten.
 En del mönster är så fina att de är lyriska att tita på medan andra varit så dåliga att jag till och med sprättat bort dem eller gjort förändringar. Bl a stammarna på palmerna - där tillverkade jag egna nya stammar då bladverket var bättre än stammen. Här stannade jag någon gång 2013-2014
Vissa broderier plockade jag ut ur sin helhet och frigjorde dem - jag hade ju egen bakgrund men sparade på skuggan under dem. Blev någon del kapad pga detta så fyllde jag på med egna stenar och växter. (min kamera återgav dålig färgurskiljning måste kolla inställningarna inser jag). Ett försök till att fortsätta 2015, sen tog orken slut igen.
 Första tanken är att det gröna längst ned på bilden ska föreställa en klippa med växtlighet som åskådaren skulle ligga på och sitta ut över lanskapet. Det kommer i slutprodukten vara mycket djungelväxter där senare.
 Många färger var tvungna att komma ur fantasin då de flesta avmålade har försökt gissa sig till färgskalan med hjälp av vilket djur dinosaurierna liknar idag. Fåglarna är något av senaste tillskottet
 Visa fel uppstod i storlekarna men då får det föreställa att det är kuperad terräng med kullar och dalar. Det löser sig nog i slutändan.
Detta är sista broderiet innan jag la det åt sidan igen. Men längtan efter att fortsätta göra den klar pockar nu på. Vad jag ska göra med den sen har jag ingen aning om. Beställaren från början gav upp väntan och summan av allt jobb gjorde det omöjligt att sälja den. Kanske jag får barnbarn en dag som gillar dinosaurier och då kanske den kommer till användning.

03 June, 2016

Jag vill ha en elcykel

När jag går i pension så antar jag att det blir någon insamling och present från kommunen - det brukar bli så när någon slutar eller fyller 50 år. Så för någon dag sedan så började jag tänka på detta. När jag fyllde 50 så sa jag ifrån att någon kristallskål vill jag inte ha och ej heller den fina träskålen. Ingen prydnad alls. Vad ville jag ha då? - Jo en låsbar brevlåda och en handdukstork. Inte kunde jag drömma om att jag skulle få både och. Det är mer än 16 år sedan och jag har glädje av dem fortfarande.

Så började jag fundera på om jag slutade nu vad skulle jag önska mig då? - Jo jag önskar mig pengar till en fin elcykel - inte från Bilia, Clas Olsson eller någon av de billiga affärerna utan ifrån en riktig cykelaffär. För om jag stod där med lite pengar på ett presentkort så skulle jag nog ta mig i kragen och köpa den där cykeln som jag så gärna vill ha. Ha ha ha ha - visst är jag rolig - tänk om ingen vill lägga någon slant då.... då kanske det bara räcker till en ringklocka....

Men än har jag inte bestämt mig för att sluta - kanske vill jag ändå med in i nya huset - eller vill jag det. Vi får se i oktober vad jag beslutar - 3 månaders uppsägningstid - eller åker jag ut på ett bananskal i januari om jag inte sagt upp mig. Kommer ni ihåg sketchen med Gösta Ekman när han skulle välja Aftonbladet eller Expressen ..... jag är en typiskt Gösta Ekman dvs velare.

24 May, 2016

Vad har du i madrassen - eller i krukan?

Hög tid att kolla vad du har i madrassen - eller så är det inte det. Det går att lösa in efteråt även om det blir lite krångligare. Värre är det med alla mynten - de går inte att lösa in.
Så madrassen är kanske inte problemet men sparbössor och burkar och askar och gamla fickor etc. Om du letar så finner du mer än du kan ana. Jag var så säker på att jag inte hade några mynt och var gång jag städade la jag dem i en burk och jag blev snopen när jag insåg att där låg några hundra och skräpade - hur ser det ut i lådor och vrår?
Äldre personer har en tendens att gömma pengar lite här och där. I böcker, under bordsdukar, i urnor etc - vet du med dig att du har någon äldre släkting som "sparar" på detta sättet så förklara vikten av att lösa in sina pengar.
När min mor låg för döden och vi höll på och gjorde mysigt för henne i hennes sovrum så blev hon så arg när vi rörde vissa saker och jag skämtade med henne och sa -Aha är det där förmögenheten ligger. Så när jag lyfte av en vaxduk på ett bord så låg där lite sedlar och vi fick oss ett gott skratt. Under en glasskiva med målad undersida på ett skrivbord låg pengar till begravningen om jag minns rätt.
Själv är jag superdålig på att lösa in presentkort - oftast får jag slänga dem i soporna för att de har gått ut. De är stora och otympliga och inget man stoppar i plånboken direkt. Jag kan gilla de där kontokorten som man får ibland för de passar i plånboken och blir därför använda. Jag retar mig fortfarande på att jag blev av med jobbets julklapp - till Mellanders fisk - Vi gick dit för att äta och när jag skulle betala noterade jag att presentkortet låg hemma. Sen försvann det - det gäller ett halvt år till så jag hoppas jag hittar det innan dess.
Intressant artikel om bytet av sedlar.

Det är ont om tid att byta ut pengarna till nyare modeller.

03 May, 2016

Svar på akutläkaren som inte tycker att man ska söka sig dit om man inte nästan redan är död.


Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. När husläkarmottagningarna inte fungerar som de ska för att det ska besparas pengar eller att de fått för sig att husläkarna kan alternera efter kön så patienten inte får träffa sin vanliga läkare - då tappar man förtroende för dem och söker andra vägar. Att gå till en husläkare så tas i bästa fall prover som det sedan ska inväntas svar på i flera dagar - sända remiss till röntgen eller specialistläkare. Om du känner att du är så sjuk att du inte tror dig ha tid att invänta alla dessa steg så väljer du akuten i första hand. För dig som sjuk är du huvudperson och i ditt inre kan du känna det som om du håller på att dö. Eller är det som så att jag alltid varit så sjuk när jag sökt akuten. Visst får läkaren bedöma hur allvarligt det kan vara och du får vänta i timmar - men du känner dig alltid tryggare när du väl kommit dit för du vet med dig att om det blir värre så är du på plats.
Jag har kommit till akuten dödssjuk och blivit hemsänd med en burk penicillin - så pass sjuk att jag inte fattade att medicinen inte fungerade utan att jag blev ännu sämre.
Ja den storyn kunde kostat mig livet för att jag lyssnade på min husläkare och inväntade att han skulle inse hur sjuk jag var. 
Det som hände var att jag i tre veckor låg till sängs med frossa och feber. Högsta tempen låg över 40 grader och då tillhör jag de som normalt har temp under 36.
Husläkaren tyckte att jag skulle stanna hemma och ta det lugnt och käka Alvedon. Tiden gick och jag ringde honom med jämna tillfällen och han fortsatte att säga åt mig ligga hemma så han sjukskrev mig utan att undersöka mig. Men till slut efter några veckor så sa han till mig att ta en taxi till vårdcentralen så han fick kolla in mig. När han såg mig begärde han omgående blodprov och sänkan var på 200 och han ringde efter en ambulans. Väl inne på akuten så ville inte läkaren komma nära mig utan sände mig till röntgen direkt. Lunginflammation blev svaret och läkaren står i dörren till mitt rum och talar om att hon skriver ut samma sort som jag fick förra gången och så önskade hon mig god jul och gick. Systern kom in och sa att jag kunde gå hem - jag som knappt kunde stå på benen. Jag fick en ny frossa och efter tjat så fick jag två Alvedon. Taxikillen ville nästan inte köra mig hem då jag skakade så hela jag vibrerade. Men hem kom jag och tog penicillinet men blev bara sjukare. Då så sjuk att jag inte orkade bry mig längre. En kund ringde och frågade om jag kunde brodera en badrock till dagen efter dvs julafton. Nä det orkar jag inte jag har lunginflammation och är sängliggande. Han frågade om jag inte borde åka in till akuten. Jag har redan varit där men de sände hem mig igen med penicillin. Hur många dagar sedan då blev hans fråga och jag svarade två dagar. Har penicillinet inte börjat värka? Nä blev mitt svar och började ifrågasätta hans nyfikenhet. Är du läkare blev min fråga. Nä men min sambo är det och du ska omgående in på akuten igen. Jag samlade ihop ork och ringde akuten igen och frågade när penicillinet skulle börja verka och fick till svar att jag skulle beställa en ambulans och komma in igen. Blev jag ännu sämre skulle jag ringa 112. Sämre än vad tänkte jag där jag låg helt utslagen och frossade. Till slut kom ambulansen och en otrevlig ambulanskille ifrågasatte om jag verkligen skulle in på sjukhuset - så sjuk är du nog inte. Jag var på väg att be dem åka igen och var helt uppgiven. Då kom dottern hem och hörde deras snorkiga kommentar. Hon tände till och påpekade att jag slutat att äta och dricka. Då nyper ambulanskillen på ovansidan om handen och säger sen: Okey då vi bjuder väl på ett dropp medan vi kör in dig. Under transporten så ifrågasatte han mig flera gånger.
De tar nya prover på akuten och sen blev det fart. På två dagar var sänkan uppe i 300 och jag lades in på isoleringen och de provade 4-5 penicillin innan de hittade ett som hjälpte. Jag hade fått mycoplasma och där av inte hostade som kunde gett en signal om att jag hade lunginflammation.
Med denna story så vill jag påpeka att det inte är alltid okey att gå till husläkaren då de inte letar upp  hela bilden. Sedan så dömdes jag bort som inte speciellt sjuk av läkaren på akuten som var rädd för att bli smittad och vågade inte gå nära mig,  hennes julafton kunde ju fördärvas....
Så jag firade jul på isoleringen tillsammans med mina barn, Kalle Anka på tv och julklapparna på golvet under tv:n. Efter en vecka skrevs jag ut - totalt slut och fruktansvärt ledsen över att ha förlorat hela december för att jag inte ansågs tillräckligt sjuk. Och chockad över vad som hände när febern började ge med sig och hur jag planerade mitt självmord. Det slutade med att en syster satt med mig hela natten och övervakade mig och jag fick veta att efter så hög feber så länge så är inte denna reaktion ovanlig. Chockad över att man kan öppna dörrarna från isoleringen utan att personalen noterar att patienterna kan ta sig ut. Kylan under mina fötter när jag rusade mot en avgrund för att hoppa. Väl framme vid kanten så insåg jag att jag inte skulle dö på det korta fallet och återvände in på isoleringen igen.
Nä jag var tydligen inte tillräckligt sjuk då jag blev nonchalerad av husläkaren och hemskickad akutläkaren.

01 May, 2016

Vad lämnar vi vidare efter oss när vi dör?


Stackars mina barn - nu kör jag med piskan för att få dem att hämta hem sina saker. Hur många saker har du kvar i ditt föräldrahem eller i någons förråd/garage som du inte orkat hämta hem och ta beslut om det ska behållas eller ej? Idag kom en vän hem till oss och gick igenom hela min svärmors samlade information och material till en uppsats inom Vendeltiden. Farmor dog 2007 och då 97 år gammal och massor av material har blivit stående här. Nu är kartongen rensad och resten kan läggas i återvinningen - jippi...

Nu gör jag en lista på vad jag vill bli av med så nästa gång barnen dyker upp så kan de pricka av vad de vill ta hand om. Det underlättar för dem och så håller jag mig lugn och hivar inte fram allt och knäcker deras ork. Själv har jag tagit på mig att rensa svärmors diabilder - och där var det många. Resultatet blir att sen står jag med diabildslådorna som ska bort - ingen vill ha dem eller finns det?

Min kära syster och jag pratade för någon dag sedan vad vi gör med allt som våra kära lämnar efter sig som andra ska ta hand om. Vad lämnar vi själva efter oss och vem vill ta hand om detta. Vi är duktiga på att skriva testamenten om ekonomiska värden - men vi borde nog komma överens med någon som vill ta hand om och besluta på sådant som har med historik, släktforskning och samlingar. Blir det stressigt vid en bodelning/tömning så åker kanske sådant i soporna som skulle kunna föra historiken framåt. Här öppnade vi idag en lådan och kollade på böcker där den äldsta är 300 år. Jo du läste rätt! Jag personligen har kommit dit hän att skänka det till museum så får de avgöra dess värde. Annars skänk jag massor till Röda korset. Jag avundas inte mina barn - de har inte bett om sitt arv - de känner ett ansvar att föra det vidare. Sådan var deras farmor också - och därav alla dessa ärvda ägodelar.

Själv har jag kämpat med att rensa efter min kära make. Båten såldes omgående men alla sakerna som var i sålde jag på blocket och tradera - det tog tid och jag fick in en slant som mycket väl behövdes. Kvar finns nu en gammal kompass som jag hoppas en dag kunna sälja till någon som just vill ha en gammal kompas - allt fungerar inte alltid digitalt.  Det finns några lådor kvar och det är så svårt att ta beslut om de har värde eller nostalgivärde. Av alla fartygstavlor är det nog endast 2-3 st kvar - men det gör så ont att rensa bort honom - men gör jag det? Han lever ju kvar i minnet - det är inte hans saker/ägodelar som styr om vi minns honom eller ej. Han dog 2001.

Mina föräldrar som dog 1991 och 1993 rensar jag fortfarande efter dock i mindre grad numera. Där stod jag med hela min mors porslinsmålningsuppsättning och kunde inte göra mig av med den. Okey jag får väl lära mig använda dem då sa jag och behöll dem - dock blev jag klokare efter några år och sålde bort allt - nästan allt - kvar finns målarböckerna och tidningarna inom porslinsmålningen. De kunde ju inspirera mig att göra broderimönster till min hobby som är maskinbroderi. Eller?

Vad lämnar jag själv efter mig? Jo ett stort rum med mängder av tyger, tråd, material för maskinbroderier samt verktyg och symaskiner - vad ska mina döttrar göra med dessa? De är inte intresserade av just denna hobby. Så jag ska skriva ett testamente och ge dem instruktioner och välsignelse att sälja, ge bort eller slänga bort allt material. De ska inte behöva känna sig maktlösa över att behöva ta dessa beslut.

Det är ett löfte vi alla borde ge våra efterlevande - dvs ge dem välsignelse att göra sig av med sakerna vi lämnar efter oss. Men främst borde vi själv ta beslut att rensa bort sådant som inte är värdefullt innan den dagen kommer så de efterlevande inte ska digna under rensningsbördan.

23 April, 2016

Slavsömmerskornas lön och västerlänningarnas snålhet

Jag har läst och sett filmerna som bloggerskorna medverkade i. Det är skamligt. Men det är det pris slavsömmerskorna får i betalning för att vi snåla i västvärlden ska kunna köpa billigt och byta ofta. Detta är även en orsak till att vårt eget hantverk inte värdesätts. Om du kan köpa en klänning för 200 kr som är tillverkad på slavlön och vinsterna går till en som redan vältrar sig i lyx - så vill du inte betala vad en sådan klänning tillverkad i skulle kosta. Jag syr mycket men inte längre till kunder. De gånger jag ändå har gjort det så har min timpenning legat på mellan 10 - 50 kr i timmen. Till detta så tillkommer inköpet av symaskiner och allt annat material som behövs. När jag idag syr så offrar jag min lediga tid som jag har efter ordinarie arbetstid, helger eller semestrar med en betalning som oerhört dålig. Ingen vill betala för hantverket då de kan köpa på alla våra lågprisföretag. Värst är de som köper på H&M och ber om ändringssömnad och baxnar när priset kan vara dubbelt upp emot vad de redan gett. Nä jag försöker handla mindre och slita ut plaggen än fylla upp sopberget.

Det som stör mig i mitt tänk är att utan vår konsumtion så får de inte sin slavlön. Så felet avhjälps troligen inte av att vi slutar köpa utan enbart av att vi är beredda att betala mer för vad vi köper. Vi bidrager till att de lever på slavlön - vi bär en stor del av skulden.