Tankar i Corona-tider

Jag vill leva och jag vill bli en frisk gammal kvinna. Jag upptäckte hur gärna jag ville fortsätta leva när jag kom ur min utbrändhet 2014-2015. Jag ville leva och det var så nytt och märkligt denna känsla och samtidigt en sorg att jag tappat livslusten under nästan hela mitt vuxna liv. Som pensionär mår jag bra – vaken när jag vill och sover när jag vill – och jag gör vad jag vill. Ett behagligt liv – tills nu med corona.

Jag vaktar mitt liv i rädslan över att bli smittad – som boende i Storstockholm är risken stor. Jag sitter i frivillig karantän – frivilligt är det nog inte – mera påtvingad. Jag fyllde nyss 70 år och har en sjukdomshistoria som gör mig till riskperson. Så denna känsla av att nu vilja leva livet fullt ut och samtidigt känna rädsla för att det kanske blir så gör mig en aning förlamad.

Samtidigt så ser jag en glädje i allt elände. Tänker närmast på Italienaren som sjunger från sin balkong för sina grannar, polisen i Spanien som parkerat mitt på den tomma trafikleden mitt i staden och står och dansar och underhåller folket som inte får lämna sina bostäder, grannar och ungdomar som erbjuder sig hjälpa till och handla och gå andra ärenden åt dem som inte kan lämna sina bostäder, den omsorg som grannarna känner mot varandra och ringer och kollar hur grannen mår då denne inte setts till på några dagar och applåderna som sker var dag kl 20.00 från trädgårdar, ytterdörrar, balkonger etc för att hedra dem som jobbar inom sjukvården. Och många mera hjärtliga saker som sker ute i samhället idag – det värmer mitt hjärta.

Som någon skrev ovan att det kanske är moder jord som dragit i bromsen för att få oss att stanna upp och tänka över vårt liv. Uppfinningarna för att överleva är många och det är kanske detta vi behöver – att låta vår kreativa sida vakna till liv igen och se ”vad kan jag göra för att överleva – vad behöver jag försaka, vad kan jag erbjuda”.

Visst är det hemskt för alla våra småföretagare och alla stora arbetsplatser som måste permittera sina anställda – jag bara önskar av hela mitt hjärta att det finns en lösning för deras överlevnad.

Jag bara just nu önskar mig själv att förlamningen ska släppa så jag använder min karantäntid till att sy, rensa bort alla onödiga papper, baka några goda bullar och njuta av livet. Jo en sak till – måla färdiga alla mina påbörjade tavlor. Och sluta stressa sönder mig av oron.

Min man sa alltid när han levde ”oron ställer till med mera skada än vad själv orsaken till oron gör” – han var klok han….

Min andlige lärare Terry Evans sa till mig:
 Denna situation kan ha stoppat saker och ting i samhället, men det har inte hindrat oss från att leva. Så stäng inte dörren till ditt livs magi. Håll den öppen.

Bilden är en rastgård från ett gammalt fängelse - nu har jag förvisso turen att jag får gå fritt bara jag håller avstånd.

Vad jag borde sagt till Terry som lärde mig meditation, andlig healing, intuition och mentalt mediumskap

Jag tänker nästan dagligen på dig och utbildningen hos dig. Du satte ner en stor fot över mig och fick mig att stanna upp och tänka utanför min egen bubbla. Minns speciellt under en lektion när du smög upp sidan om mig och teaterviskade "när slutade du att acceptera att någon annan gav dig en uppmaning, order" jag minns inte kommentaren helt men väl innebörden. Först blev jag som vanligt skitförbannad på dig och undrade vad du menade och du svarade att med tiden kommer jag att förstå frågan.

Jo frågan har följt mig sedan utbildningen och var gång som jag irriterade mig på att någon talade om för mig vad jag skulle göra - så stannade jag upp och tänkte på dig. Idag går det lättare och jag förstår vad du menade och menar. Kanske var det ett av mina vägskäl.

Tyvärr har jag än inte lärt mig att välja mellan alla mina kreativa tankar och vad jag vill göra - så jag står där i korsningen fortfarande och kommer inte vidare. Ska jag sy något av mina tyger, ska jag måla den där tavlan, ska jag skriva den där boken eller ska jag ta upp den mediala utbildningen som jag la på hyllan.

Ibland har jag funderat på att återvända till en sommarvecka och se vart den skulle kunna leda mig vidare i mina val - men även där står jag i ett vägskäl.

Men nu är det för sent för du säljer din skola - så jag får nog ta den där sommarveckan för mig själv och samla ihop mig och komma vidare i vägskälet.

I sagan om Alice i underlandet så får haren en fråga av någon: -Vilken väg ska jag ta? -Det beror på var du är på väg! -Det vet jag inte. -Men då spelar det ingen roll vilken väg du väljer....

Så om jag inte vet vad det är jag vill sy - så blir det aldrig sytt något.
Så vet jag inte vad jag vill göra med mina målade tavlor - då lär de aldrig bli målade.

Terry sa en gång - bara det du riktigt vill - kommer du att göra. Så det är upp till mig att ta reda på vad det är jag egentligen vill göra - först då lämnar jag vägskälet.